Och Sverige kan i allra högsta grad betraktas som en av huvudarkitekterna bakom den globala miljö- och klimatagendan. Faktum är att Sveriges roll som internationell pionjär inom miljödiplomati sträcker sig ännu längre tillbaka i tiden än engagemanget för ICC.[1]
Sveriges historiska och strukturella bidrag till att forma världens klimatagenda vilar främst på fyra historiska pelare:
- Arkitekten bakom FN:s första miljökonferens (1972): Det var på det svenska efterkrigsinitiativet som FN arrangerade sin allra första globala miljökonferens – FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Detta möte lade grunden för hela den moderna internationella miljöpolitiken och ledde direkt till skapandet av FN:s miljöprogram (UNEP). Utan Stockholmskonferensen hade vi sannolikt inte haft de efterföljande klimatkonferenserna (som Rio 1992 eller Paris 2015). [1, 2, 3]
- Världens första naturvårdsverk: Redan 1967 inrättade Sverige Naturvårdsverket, vilket var den första nationella miljöskyddsmyndigheten i världen. Detta blev en organisatorisk blåkopia som många andra länder senare kopierade. [1]
- Ekonomiska styrmedel (Koldioxidskatt 1995): Sverige var ett av de absolut första länderna i världen att införa en statlig koldioxidskatt. Det visade internationellt att det var möjligt att frikoppla ekonomisk tillväxt från ökade växthusgasutsläpp, vilket blev ett viktigt argument i globala klimatförhandlingar. [1]
- Drivande i internationella avtal: Sverige tillhörde de länder som snabbast signerade och ratificerade Kyotoprotokollet. Landet tog också initiativet till Stockholmskonventionen 2001, som fasade ut långlivade organiska gifter globalt.[1]
Precis som i fallet med ICC har Sveriges roll som ”grön förebild” utmanats under senare år. Internationella forskare och miljöorganisationer pekar på att Sveriges position har rört sig från att vara en progressiv pådrivare till en mer återhållsam aktör. [1, 2]
Det historiska arvet från 1972 gör att Sveriges röst i FN-korridorerna fortfarande bär stor tyngd. [1, 2, 3, 4, 5]
Lämna ett svar